Andra, Reportage

Smakminnen och svalkande drycker – en sommarkrönika

Som alltid kommer jag på det här med att lägga ut mina reportage ganska långt efter att de har gått i tryck. Julkrönikor lägger jag ut lagom till påsk, påskkrönikor basunerar jag ut till midsommar. Utlovar skärpning på den fronten. Ifall någon antecknar.

Här kommer i alla fall krönikan som kördes i Barometerns och Smålandspostens sommarbilagor i juni. Den känns kanske som ett hån om man precis har börjat jobba, men sommaren är ju faktiskt inte slut bara för att semestern är slut. Nu ska vi dra ut på den minsann!


Oavsett om sommarmånaderna bjuder på regn från tunga moln eller
solsken från en klarblå himmel, kvarstår ändå det faktum att vi vill ha sommar
serverat i glasen. För lika mycket jul- och vinterkänsla man får av att andas
in doften av en kopp rykande varm glögg i december, lika mycket sommar är det
att sippa på ett glas väl kylt rosévin i solens sista strålar en varm
julikväll. Och om det regnar så smakar det faktiskt sommar ändå. Det är ju i
alla fall grönt ute.



På sommaren vill vi unna oss svalkande drycker och läskande
glassar, och det är till stor del tillfället som gör upplevelsen. Under rätt
omständigheter kan det bli ett smakminne för livet som man väljer att återskapa
så ofta man får chansen. Som den iskalla mjölken man drack till mormors
kanelbullar i syrenbersån som barn, eller glassen man stjäl av sina egna barn
en ljummen kväll efter att de gått och lagt sig, och dessutom toppar med
ansenliga mängder grädde och chokladsås. Det är ju ändå ingen som ser. Likaväl
kan det vara en iskall öl i brassestolen efter att ha klippt gräset i
trettiogradig värmebölja, eller en läsk med klirrande isbitar i ett immigt glas
som kyler ner hela handen en ljummen kväll på Greklandssemestern, när man äter
en påse chips på balkongen efter att ha duschat av sig dagens saltvatten och
sandkorn, innan man beger sig in till stadskärnan för en middag på en
uteservering där bläckfiskarna hänger på tork på linor.



Någon bläckfisk lär det nog inte serveras här hemma i
sommar, däremot ämnar jag äta glass gjord på fryst banan tills jag storknar.
Det är den nya favoriten här hemma, och alla som smakat den iskalla bananglassen
smaksatt med kakao tror att det är riktig glass. De hackade, knapriga nötterna
med lite flingsalt ovanpå ger en perfekt brytning mot den mjuka, söta glassen. Eftersom
den bara innehåller naturliga ingredienser anser jag att det är fritt fram att
njuta av den så ofta man vill. Ser man till att alltid ha väl mogen banan i
bitar i frysen och en burk kakao i skåpet, riskerar man aldrig att bli utan glass.
För det vore ju ett öde. Och skulle det vara så att ni fortsätter att äta den
ända in i december, så är jag inte den som säger något om det. 

Lämna en kommentar