Reportage

Om comfortfood och oststinna gratänger

Det senaste året (eller egentligen ända sedan första barnet föddes för över tre år sedan) har jag varit dålig på att lägga ut mina matreportage här på bloggen. Men de fortsätter ju att komma i dagstidningarna varje månad, som de gjort i sex år nu. Här kommer förra årets reportage som kördes så här års. Då var Lily två år, vi lagade tacogratäng och filosoferade över den svenska översättningen på ”comfort food”:

I engelskan pratar man mycket om comfort food. Översatt till svenska brukar det bli tröstmat, men det är inget begrepp som slagit så stort i Sverige. Men visst, om jag skulle behöva söka tröst hos en maträtt skulle jag gärna välja en krämig tacogratäng. Inte skulle jag välja en kall och tråkig tonfisksallad i alla fall. Då skulle jag ju bli deprimerad på riktigt. Nej, varma och smakrika gratänger ska det vara, där osten trådar sig och det inte går att lägga upp maten i en snygg bit på tallriken, för att krämigheten gör att allting flyter ut. Kanske att mysmat vore ett mera rättvist begrepp?

En snabb googling på begreppet tröstmat leder mig in på gudsförgätna internetforum i stil med Flashback och Familjeliv, där tjafslystna personer diskuterar begreppets innebörd. Någon menar att om man har mycket att deppa åt (här tas trångboddhet upp som ett exempel) kan det vara gott med amerikanarnas klassiker Macaroni and cheese, medan någon annan tycker att man bara bör ge upp och gå och köpa sig en påse godis.

Inspirerad av den trångbodde nätskribenten lagar vi en Macaroni and cheese i vårt ganska rymliga kök en höstkväll när vinden viner så hårt att vindsluckan smäller med jämna mellanrum. Tvååringen är arg och låter sig inte tröstas av någon krämig makaronigratäng, men vi vuxna tycker att den smakar väldigt gott, och känner oss på lite bättre humör än vanligt när det är dags för den varje kväll återkommande diskussionen med dottern om tandborstning, samt den om lämpligheten i att sova i prinsessklänning istället för pyjamas.

I dagarna som följer lagar vi även tacogratäng, salsiccialasagne med ricotta och en pumpakaka med glasyr. Barnet vägrar som vanligt att smaka, men vi själva känner oss mycket väl till mods med våra tröstmaträtter och tar oss en portion till när den lilla matvägraren har somnat. För så här års när höstregnet piskar på fönsterrutorna finns det inte mycket som slår att samlas kring en god maträtt, tända ett par stearinljus och hälla upp ett kryddigt och mustigt rödvin i glaset. Inte heller då skulle det passa sig med en kall tonfisksallad, eller framförallt inte då. Men kanske att barnet skulle äta det? I så fall är det banne mig värt ett försök.

Lämna en kommentar