Reportage

En krönika om att försöka vara italiensk i februari

Brukar ni också bli inspirerade av något ni läser, men så blir det inte riktigt som ni tänkt? Om det handlar min senaste krönika. Jag tycker den blev rätt okej, Evelyn däremot tyckte mest att den dög till att sitta på.

 

Jag har en bok där det i ett kapitel beskrivs hur en kvinna plockar upp en citron ur en flätad korg i ett grönsaksstånd på en matmarknad i en italiensk by. Solen strilar genom det uppspända tygtaket, hon klämmer lite på citronen och drar in doften av perfekt, solmogen citrus. Hon känner sig spontan och bestämmer sig för att kasta sina andra matplaner åt sidan och låta citronen få bli inspirationen till kvällens middag.

Banne mig! Jag vill också vara spontan! Jag reser mig så snabbt ur min IKEA-fåtölj att hunden ramlar ner med ett förskräckt läte. Jag vill också vara som den italienska kvinnan. Här ska lagas mat med citrus! Vi packar in oss i bilen hela familjen och åker ner till ICA. Men först skrapar vi rutorna och åker till återvinningen med tomma kartonger och plastförpackningar. (Den italienska kvinnan slapp nog det.) Sedan är vi framme, och går mot fruktavdelningen. Rättelse: tre av familjens fyra medlemmar gör det, den fjärde ligger på golvet och skriker för att hon inte får en egen kundvagn att dra omkring och köra in i folks hälsenor med. Det här rimmar inte med min sinnebild av harmonisk citrusshopping. Jag lyfter upp barnet, hotar med att hon inte får se på Frost till kvällen och bär bort henne till citrusfrukterna. Jag tar några djupa andetag, försöker finna lugnet och studerar blodapelsinerna ingående. Klämmer på dem, drar in doften och lägger dem i min självscanningspåse av plast. Jag slår vad om att den italienska kvinnan hade en bohemisk väska av flätad bast att lägga sin frukt i. Solen strilar inte ner genom taket, men däremot bjöd himlen på snöblandat regn när vi skyndade över parkeringen. Bakom mig diskuterar en mor och en dotter utbredningen av årets vinterkräksjuka. Samtalet avbryts av ett barn som skriker ilsket. Det är visst mitt. Vi går vidare.

Väl hemma igen lagar jag mat med både blodapelsiner och citron. Jag känner mig inspirerad och kontinental, och blandar ivrigt ner både saft och skal från flera citrusfrukter. Maten gör inte succé. Treåringen vägrar smaka, ettåringen spottar ut den och när jag smakar på den är den så sur att tårna krullar sig. Jag tvivlar på att det gick så här dåligt för den italienska kvinnan. Jag börjar surna till på henne, fastän hon inte ens finns. Veckan efter gör jag om maträtten, med betydligt mindre citrus och ett tillskott av flytande honung. Det blir jättegott. Jag känner hur jag får revansch och hur hoppet återvänder. Kanske att jag ändå kan vara lite som den italienska kvinnan. På kvällen dricker jag rödvin från Rom och klickar hem en rymlig väska i flätad bast från nätet. Den lär väl knappast fyllas med citron, men jag kan ju alltid lägga miniatyrpumpor i den på skördefesten. Om inte annat får jag väl använda den när jag veckohandlar på ICA.

 

10 Kommentar

  1. Barbro Bäckström

    15 mars, 2018 at 11:06 f m

    Kul att läsa!

    1. Helena

      15 mars, 2018 at 12:30 e m

      Barbro! Så himla roligt att ses igår! Vi hade verkligen jättetrevligt! 🙂
      Och vet du vad? Vinklubben är STARTAD!!

  2. Lisa

    15 mars, 2018 at 11:13 f m

    hahahahaha Livet alltså!

    1. Helena

      15 mars, 2018 at 12:32 e m

      Vardagen är rätt trevlig, trots allt. Men en weekend i Toscana skulle ju inte sitta fel heller. 😉

  3. Malin´s diner

    15 mars, 2018 at 3:46 e m

    Du är så rolig vännen! Du skulle lämnat barnen i väskinlämningen, som Olof gör. Eller så skulle du dragit till Italien med mig!

    Kram

    1. Helena

      15 mars, 2018 at 7:09 e m

      Haha! Tycker att båda alternativen låter VÄLDIGT tilltalande! 🙂

  4. Helena

    15 mars, 2018 at 7:04 e m

    Frustade högt av skratt när jag läste detta! Hög igenkänningsfaktor:)

    1. Helena

      15 mars, 2018 at 7:10 e m

      Tack Helena! Nä, det är ju inte alltid som harmonin flödar på ICA. Sist åkte jag dit ensam, utan barn. Hade egentid och luktade på sköljmedel. Det var fint.

  5. Ami Lundin

    16 mars, 2018 at 5:18 e m

    Som du skriver och som du beskriver…Fantastskt! Jag hoppas att du får tid och lust att skriva en bok så småningom! Och åk till Rom igen, helst utan barn, för att sniffa och njuta av alla dofter därnere- mycket bättre än på Ica. Gå till Campo di Fiori, strosa runt bland grönsaksstånd och ostdiskar och njut…LYCKA!
    Ha en fin helg!
    Hälsningar o kram från
    Ami🍷🇮🇹

    1. Helena

      16 mars, 2018 at 8:02 e m

      Tack för dina fina ord Ami! Jag skulle jättegärna vilja skriva en bok i framtiden. OCH att åka till Rom igen. Absolut utan barn! 😉 Så fort Evelyn blivit så stor att det känns okej att lämna henne hos hennes far/morföräldrar en weekend ska Olof och jag göra det och åka till Rom och äta och dricka gott, han har aldrig varit där. Barnet ska bara börja sova lite vettigt först…
      Helgkramar tillbaka!

Lämna en kommentar