Dags för våfflor

På måndag är det våffeldagen! Är ni pepp? På mitt jobb brukar vi alltid äta våfflor tillsammans till eftermiddagsfikat på våffeldagen, en mycket trevlig tradition. Mitt bästa våffelrecept hittar ni här.

I lördags hade jag ett våffelreportage i Barometern och Smålandsposten, och de recept som ännu inte ligger på bloggen kommer att dyka upp här inom kort. Här kommer krönikan:

Hör du också till dem som älskar våfflor, men äter dem alldeles för sällan? Det är ju snudd på skandalöst att de flesta av oss bara äter våfflor på våffeldagen, när det är så gott och enkelt att tillaga. Alla kan laga våfflor, oavsett kulinarisk begåvning eller begränsning. Skulle det mot all förmodan ändå gå åt skogen vill jag bestämt hävda att det har med våffeljärnet att göra.

Jag har stiftat bekantskap med ett antal våffeljärn under mina år, en del bättre än andra, vilket har lett mig till slutsatsen att våffeljärn är som relationer: vissa stannar kvar och finns där för dig i åratal, andra lockar dig med nyhetens behag men kan inte hålla vad de lovar, och de allra värsta exemplaren överger dig på självaste våffeldagen. Det första våffeljärnet som blev mitt eget var en relik från 70-talet, och när det hamnade i lutning sipprade det ut en gulbrun, olycksbådande sörja ur det. Trots att det säkert förgyllt någons tillvaro under de utsvängda byxornas storhetstid var det helt enkelt inget att bygga en framtida relation på. Min mammas våffeljärn från 80-talet är däremot ett praktexemplar på en lyckad våffeljärnsrelation; det gräddar perfekta våfflor varje år och är fortfarande i trogen och aktiv tjänst hemma i huset där jag växte upp.

Efter en från min sida ödmjuk inbjudan till en andra chans tog det dock abrupt slut med mitt 70-talsjärn, då det bestämde sig för att kasta in handduken på våffeldagen för två år sedan. Vi hade då förutom de sedvanliga brännskadorna även hunnit med att vara inblandade i en olycksalig episod som involverade rårakor som inte ville släppa taget från 70-talsjärnets laggar. Det blev istället jag som släppte taget, gav upp och investerade i ett riktigt våffeljärn, och sedan dess har inget fastnat. Jag hoppas att vi kommer att leva lyckliga tillsammans i många år framöver, mitt våffeljärn och jag. Jag lovar att inte vänstra med andra våffeljärn.