Reportage

En krönika om indisk mat

Krönika om indisk mat

Häromveckan hade jag med det här uppslaget i dagstidningarna Barometern och Smålandsposten som jag har skrivit för i många år nu. Den här gången var temat indiskt, och jag berättar i krönikan om min systers svärmor från Mumbai som lagar riktigt god och genuin indisk mat.

Jag har haft förmånen att äta indisk mat både på plats hemma hos syrrans svärföräldrar i Indien, och här hemma när hon lagat indiskt.

Laga indisk mat

Här lagar vi mat hemma hos oss 2011, hela inlägget från den dagen går att läsa här. Nedan följer krönikan, och recepten från reportaget kommer att komma här på bloggen de närmsta dagarna.

För tio år sedan gifte sig min syster i Indien och begåvades med en indisk svärmor som heter Prabha, en fantastisk kvinna som lagar helt otroligt god, indisk mat. En konst som hon lärt sig av sin mamma, som i sin tur har lärt sig det av sin. Maten lagas alltid från grunden, halvfabrikat är inte att tänka på. Och även om det hade varit att tänka på, så går det faktiskt ändå inte att få tag på.

När syrrans svärföräldrar kommer på besök från Bombay stannar de ofta i tre månader, och under den tiden är det Prabha som har hand om matlagningen. Rent kulturmässigt skulle man kunna tro att min syster som svensk skulle uppleva det som olustigt att någon annan tar över köket i tre månader, men hon älskar det. Och jag förstår henne – Prabha är inte bara duktig på att laga mat, hon är även en mästare på att ta tillvara på rester, vilket är en av grundstenarna i det indiska köket.

Vi gillar ju också att ta tillvara på rester här hemma och känna oss mat- och klimatsmarta, men Prabha tar det till en ny nivå; det första hon gör när hon kommit in i köket är att organisera om i kyl och frys och ställa all mat med kort utgångsdatum längst fram. På köksbänken ställs en låda med skafferivaror som sjunger på sista versen, som en påminnelse om att laga något med dem. Ingenting slängs, inte ens det med ett för länge sedan passerat utgångsdatum. När syrran handlat ingredienser för att imponera med någon västerländsk maträtt, gör Prabha ofta en rätt dagen efter på resterna som syrran hade tänkt slänga. Som de där hårda och lite träiga bitarna längst ner på sparrisen som hon skar av och försökte göra sig av med, som Prabha lagade en jättegod soppa på. Syrran har dock lärt sig vid det här laget att om hon inte vill äta mat lagad på ingredienser hon stuvat undan i frysen och glömt i ett par års tid, gör hon säkrast i att rensa ur allt sådant innan svärföräldrarna kommer på besök.

I Indien köper man inget utan att förhandla, och även om Prabha inte prutar på ICA är hon noga med att man alltid köpt varan till rätt pris.

”Fick du verkligen bästa priset på mjölk du kunde få?”, frågar hon ofta syrran när hon kommer hem från mataffären. Hon tycker också att vi är alldeles för dåliga på att tömma matpaketen här i Sverige, och varje kartong eller burk skrapas noggrant ur med en liten spatel innan den återvinns. Min systerdotter snappar upp allting och tipsar klasskompisarna i stadens skolprojekt som lägligt nog heter ”Minska matsvinnet”.

Innan Prabha reser tillbaka till Indien lagar hon alltid stora mängder mat och fryser in, för att familjen ska ha hemlagad, indisk mat under lång tid framöver och tänka på henne på andra sidan jordklotet, och finnas med i deras vardag när de samlas kring matbordet. Det tycker jag är väldigt fint.

2 Kommentar

  1. Marija

    21 mars, 2020 at 9:58 f m

    Härligt att få ta del andra kulturer!

    1. Helena

      23 mars, 2020 at 8:19 f m

      Eller hur? Det berikar! 🙂

Lämna en kommentar