Våga testa stolt fjällskivling!
Brukar ni äta stolt fjällskivling? Plocka hem den, steka den och ha den på smörgåsen? Det är en jättebra matsvamp, och det brukar finnas gott om den under den tidiga hösten. Däremot tycker jag inte att man läser så mycket om den i mattidningarna. Och då har jag ändå plöjt igenom väldigt många mattidningar, under väldigt många år. Men kanske att det råder osäkerhet kring ifall svampen är okej att äta?
Stolt fjällskivling ser ut så här, med ljus botten och mörkt fjäll ovanpå. Den är ofta högre och längre än den på bilden. Foten är ”vattrad”, och har en löst sittande ring.
Så här ser den ut undertill. När man delat den i bitar och stekt den, så krymper den enormt i storlek och är inte längre alls vad man tycker att man tog med hem. (Låter som ett fem-i-två-ragg på krogen, eller vad säger ni?) Och när vi ändå drar paralleller till att köpa grisen i säcken på ett uteställe, så finns det även här en och annan ulv i fårakläder. En liknande svamp är rodnande fjällskivling. Den blir rödbrunt missfärgad vid minsta skada, och bör undvikas då den ger magont. Sedan finns även panterflugsvamp, som är lite tvärtom mot fjällskivlingen, den har brun botten med vitt fjäll, och en helt vit fot. Den är rent giftig. Men oftast är det vanlig, hederlig stolt fjällskivling man hittar. Den är lätt att känna igen, och växer i skogsdungar och på betesmarker. Vår sommarstuga ligger i just den sortens mark, och när syrran och jag var små brukade vi alltid plocka hem fjällskivlingar som mormor stekte åt oss. Fjällskivling är en jättegod svamp, och den mår bra av att stekas ganska hårt och smaksättas med både salt och peppar. Tycker jag, i alla fall.
Ifall man är osäker på ifall man fått tag i en stolt fjällskivling eller en ulv i fårakläder, kan man alltid kolla den här guiden. Men som sagt, den stolta fjällskivlingen är ofta lätt att känna igen. Och den är jättegod på ett rostat bröd, stekt i smör. Men skippa själva foten, den är ganska träig.