Om jordärtskockor och att ha ihjäl allt i pallkragen
I lördags hade jag med en krönika och recept i tidningen Barometern, och nu på lördag kommer ett uppslag i Smålandsposten. I reportaget som gick förra månaden skrev jag om mycket jag tycker om jordärtskockor, och hur dålig jag är på att hålla växter i pallkragar vid liv. Det är likadant med mina krukväxter här hemma, de dör som flugor. Jag vet att det egentligen bara handlar om att vattna, och det är ju ett mysterium att jag inte gör det. Det handlar ju inte precis om kärnfysik.
Jordärtskockan är en riktig doldis som förtjänar större plats i rampljuset än vad den får. Men när den väl får komma fram blir det ofta vid tillfällen då det ska vara extra festligt. Lägger man till lite jordärtskocka i ett potatismos kan man istället sälja in det som jordärtskockspuré, vilket låter hundra resor festligare än potatismos. Och faktum är att det smakar hundra resor festligare också. Jag älskar jordärtskocka. Smaken är nötig, jordig och har förmågan att ge en maträtt elegans. En jordärtskockssoppa är en värdig förrätt både i påskmenyn och på nyårsafton, och smaker med vilt som till exempel älgfärsbullar framhävs ytterligare när de paras ihop med jordärtskocka.
Väl framgrävd ur jorden är jordärtskockan inte så glamourös. Den är knölig och hård, och tar ganska lång tid att göra rent och skala. Men den är värd mödan, så jag tänker minsann bemöda mig med att odla egna jordärtskockor i år. Det ska dock erkännas att mitt hobbyodlande inte har gått jättebra hittills. Ett år odlade jag krasse bara för att kunna dekorera sommarsallader med de färgstarka, vackra blommorna. Krassen fick dock löss snabbare än ett barn efter förskolestart, och alla som visste mer om odling än jag (de flesta, med andra ord) sa att det ingick i paketet, man fick helt enkelt använda mycket bekämpningsmedel. Men då kändes de ju inte så trevliga att lägga i salladen, så förra året blev det inga. Då försökte jag istället få barnet att uppskatta jordgubbar och odlade flera plantor i en pallkrage. Skörden bestod av tre jordgubbar, och dottern vägrade smaka på någon av dem. Då gick det betydligt bättre för de gröna krispiga salladsbladen som gick från noll till hundra och fyllde ut en hel pallkrage på knappt tre veckor. Jag tog bilder och skröt på sociala medier om min fräscha och hemodlade sallad. Jag kan eventuellt ha sträckt mig så långt att jag gav folk odlingstips. Sedan åkte vi bort några dagar under en värmebölja, och när vi kom hem låg salladen i mittbena i pallkragen och jag kände mig lika elak som en hundägare som parkerar bilen i solsken.
Nej, jag hoppas på större framgång med jordärtskockorna. Enligt de som vet så ska de vara väldigt lättodlade, bara att ploppa ner i jorden, och sedan ska de sprida sig och bli fler, och bara trivas och helt enkelt vara väldigt tacksamma att odla. Fina växter ska man få också, då jordärtskockan är släkt med solrosen och skjuter upp en två till tre meter hög planta med gula blommor. Sedan ska man kunna skörda sina glada små skockor nästan året runt. Det låter ju fantastiskt! Nu ska jag åka och köpa pallkragar.
Om mig
Bara en kaka till syftar först och främst på min dåliga karaktär varje gång det erbjuds något gott. Men visst hittar du kakor här på bloggen också. Det, och framförallt enkel vardagsmat som alla kan laga, som sätter guldkant på vilken glåmig tisdag som helst. Recepten blandas med inlägg om familjelivet hemma på Öland, med man, två små döttrar och en välgödd hund. Jag som skriver heter Helena Elm och arbetar som matkreatör. Välkommen hit!
Pallkragar är djävulens verktyg! Har flera ggr gjort försök och detta har misslyckats varje gång. Lars skakar på huvudet varje gång och jag blir sur. Vägra ge honom rätt. Förresten! Tror kanske det gick ok med mina squash, men dessa plantor planteras ju när de redan tagit sig…
Kram kompis ❤️
Squash säger du? Kanske skulle våga prova… Annars rekommenderar jag att satsa på sådant som är näst intill omöjligt att ha ihjäl. 😉 För mig handlar det om rosmarin, salvia, timjan, mynta och hallonbåtar.
Åh, min lilla pappa odlade jordärtskockor på sin kolonilott. Han hade fantastiskt gröna fingrar synd att jag inte fick ärva det av honom😯. Jag älskar att plantera men sen påminner Örjan mig om att det växer dåligt utan vatten😎
Haha, det låter precis som jag då! Det är ju jättejobbigt att komma ihåg att vattna. Och nuförtiden är det ju det där himla bevattningsförbudet på Öland. Men jag tycker att vi odlar jordärtskockor båda två i sommar! Vad säger du? 🙂
Vi kör på det så kan vi jämföra våra tappra försök sedan:- )