Julgodis, krönika och kvällsmys
Hur har ni det därute i snöovädret, tycker ni om snön, eller är ni redan trötta på den? Jag tycker det är jättemysigt när det snöar, så länge man kan beskåda det hela från rätt sida fönstret. Just nu sitter jag framför datorn och jäser och är mätt på risotto, och snart ska Olof och jag dricka lite glögg och äta pepparkaka med ädelost, framför julklassikern Love Actually. Vi ser den varje år innan jul, och jag tycker den är perfekt för att komma i julstämning.
Bilden ovan är på mitt reportage om julgodis som körts i Barometern och Smålandsposten, i lite olika layout. Just den här är från Smålandsposten, och här kommer som vanligt krönikan:
Köttbullar och prinskorv i all ära, men det jag ser fram emot allra mest med julmaten är alltid julgodiset. Kola, knäck, ischoklad…. det finns mycket som jag finner obligatoriskt på ett klassiskt gottebord. För att inte tala om desserterna, framförallt på julborden. Själv brukar jag bedöma restaurangjulbord jag besöker utifrån hur välfyllt gottebordet är. Det är det första jag spanar in när jag kommer till restaurangen, och det sista jag nallar något ifrån innan jag går hem. Är utbudet på gottebordet torftigt blir jag barnsligt besviken. Men när det kommer till julgodis, råder det ingen tvekan om att det är det hembakta som är det godaste, och det är ute i de svenska hemmen som de allra finaste gotteborden finns. Grannfamiljen till huset där jag växte upp har alltid haft ett digert utbud av julgodis, och varje år ser jag fram emot kolan och fudgen som bjuds i de vackra askarna de plockar fram till jul.
Precis som med pepparkaksdeg har jag en tendens att äta lite för mycket julgodis än vad som egentligen är bra. Är gottebordet bevakat brukar jag artigt fråga om man får ta fler knäck än en. Är det obevakat äter jag tills jag (eller någon annan) skäms. Det allra största intaget av julgodis brukar ske på julafton. När Långben kopplar loss husvagnen i Kalle Ankas Jul har jag redan tryckt i mig en ansenlig mängd knäck. När tjuren Ferdinand sitter och drar vind under korkeken har jag gått över till smörkola och mintkyssar, och när Pluto fångar julkulor med tassarna är jag mättare än vad jag egentligen vill erkänna, och försöker diskret få loss knäcken som fastnat mellan tänderna. Lagom till Benjamin Syrsa tar ton har ett högst självförvållat illamående börjat sprida sig, och jag lovar mig själv att ”nästa år – då ska jag minsann vara vuxen och äta julgodis med måtta”. Som sagt – nästa år.
(Alla recept i reportaget finns under kategorin Godis)
10 december, 2012
Om mig
Bara en kaka till syftar först och främst på min dåliga karaktär varje gång det erbjuds något gott. Men visst hittar du kakor här på bloggen också. Det, och framförallt enkel vardagsmat som alla kan laga, som sätter guldkant på vilken glåmig tisdag som helst. Recepten blandas med inlägg om familjelivet hemma på Öland, med man, två små döttrar och en välgödd hund. Jag som skriver heter Helena Elm och arbetar som matkreatör. Välkommen hit!
Haha undebart skrivet och jag känner igen mig sååå väl:)
Jag fullständigt älskar dina krönikor! Smålandsposten, stort grattis! Har för mig att det var den tidnings som kom ut i min studentstad 🙂
Hoppas att allt är bra med er, kram på er!
Jag vill också ha Barometern ;). Men tack för att du delar med dig till oss andra också. Som vanligt en underbar krönika och massa godsaker, härligt! Kram
Haha den var ju klockren…tror vi alla känner igen oss i det, lägger en länk till detta inlägget på fejjan, du skriver så underbart! kram!
Tack för fina kommentarer! Jag har sagt det förr, men det tåls att sägas igen: jag har verkligen världens bästa läsare! 🙂
Så sant så sant! Känner igen mig… Trycker alltid i sig så mycket under Kalle Anka, jaha o sen är det mat därefter när man inte är hungrig längre och ÄNDÅ får man i sig massa mat. Förstår inte hur det kan bli så fel. Varje år. Kramar Anna