Krönika om lammkött

Det slog mig att jag inte hade lagt ut min krönika som kördes i Barometern och Smålandsposten i april, så här kommer den. Recepten känner ni säkert igen, för de har jag sett till att pumpa ut blogginlägg av på sistone. (Man får ju passa på!) Och nej, det är inte en krönika som handlar om hur jag raggar lammkött på gymnasiediscon, utan om riktigt lamm. Ifall någon nu blev nervös. Eller besviken. Hähä.

Kvällen då jag insåg att lamm faktiskt inte alls smakar kofta inträffade för ungefär tio år sedan. Det var på en restaurang med mörkröda draperier och schackrutigt golv, där menyerna var inbundna i läder och italiensk musik ackompanjerade ljudet av bestick mot tallrikar. Min väninna och jag var de yngsta gästerna, och vi kände oss mycket vuxna och mogna som kvällen till ära klätt oss fina och bytt upp oss från vår sedvanliga studentmat till en fin italiensk krog på en bakgata i Stockholm.


Feg som jag var beställde jag in en klassisk pastarätt, men kunde ändå inte slita blicken från tallriken med lammracks som ställts ner framför min väninna. Hon tog en tugga av lammköttet, vände blicken uppåt och suckade:
”Alltså du måste smaka på det här.”
Hon skar av en bit kött åt mig och föste över på min tallrik. Nervöst förde jag gaffeln till munnen och förväntade mig att få uppleva smakerna av kofta från ett mindre fashionabelt klädmärke, men döm om min förvåning när smakerna som blandades i munnen istället var av mört, rosastekt lammkött, kryddig rosmarin och citron. Inte i närheten av kofta, ens om det så hade varit en kashmirkofta. Och med ens var jag omvänd.


Sedan dess har vi lagat lamm många gånger hemma, både på grillen och i ugnen. Att vi lagar lammracks med smak av citron och rosmarin händer dock relativt sällan, däremot lagar vi gärna snabbgjorda lammfärsbiffar med samma smaksättning. Tillsammans med en getostkräm blir det lika gott som på restaurang. Och så långt ifrån kofta man kan komma.