Reportage med trerätters

Igår var det återigen dags för Helenas Kök i tidningen, och den här gången var temat en trerätters festmiddag. Tanken var att den skulle vara tacksam och enkel att servera just som en trerätters i ett svep. En förrätt som måste tillagas i ugn är till exempel ingen hit om huvudrätten också behöver abonnera på ugnen. Därför är kantarellsoppan som agerar förrätt i menyn en rätt som ska kokas på spisen, och kan förberedas i förväg. Likaså efterrätten crème brulée, som mår som allra bäst av att göras dagen före, och bara få sista touchen med en brännare innan servering. Huvudrätten – parmainlindad oxfilé med svampsås – ska med sina tillbehör tillagas i ugnen precis före servering, men när både förrätt och efterrätt kan förberedas så långt innan är det inga problem, och man får gott om tid att umgås med sina gäster. Som välkomstdrink och drinktilltugg blev det äppelmartini och ostbollar. Och här kommer i vanlig ordning krönikan:

När löven börjar skifta färg och höstens vindar viner runt husknuten, då börjar en av årets bästa tider. I alla fall enligt mig. Då är det återigen okej att sitta inomhus framför brasan, kura upp sig i fåtöljen med en god bok och en kopp té. Eller varför inte njuta av ett glas kryddigt och mustigt rödvin medan du väntar på att maten ska bli klar? Så här års vill man återigen börja servera lite tyngre viner till maten. Och servera mat, det tycker jag hör hösten till. Man ska inte sluta bjuda hem sina vänner på middag bara för att man inte längre kan sitta utomhus och grilla. Nej, bjud in till oktobermiddag och duka med vad säsongen har att erbjuda; höstlöv, pumpor och nypon blir tillsammans med små ljuslyktor riktigt stämningsfulla bordsdekorationer, för att inte tala om billiga.

Jag tycker inte heller att man ska vara rädd för att bjuda till och bjuda in med stil. Nuförtiden skickar man inbjudningar till sammankomster via Facebook eller sms, men precis som med smör och grädde finns det fortfarande inget som slår den äkta varan – ett inbjudningskort i brevlådan. Det har blivit så ovanligt med handskrivna kuvert och personliga inbjudningar på posten att när man väl får dem blir man barnsligt glad och sätter upp dem på kylskåpet för att glädjas åt dem varje gång man går förbi. För får man ett inbjudningskort så börjar ju festen redan när man öppnar det. Det behöver inte vara någon snofsig fest man bjuder in till, även en tacosmiddag är värd ett inbjudningskort. Själva inbjudan sätter ju ändå tonen på vilken typ av tillställning det är. Och huvudsaken är ju trots allt att man träffas. Så bjud till – och bjud in!